Word
Ibland kan det vara skönt att då skriva av sig. Även om hela världen får veta, så kan det vara skönt att få skriva av sig.
Jag är inte den personen som gnäller över att jag är ledsen. Jag är mer av den aggressiva personen som skriker, slänger och slår på saker. Jag är den personen som låter sin ilska gå ut över andra. Men det finns också såna stunder som jag mår riktigt dåligt över. Såna stunder som jag bara stänger ute allt i världen och sätter på en sorglig låt så jag får gråta ut. Det är då det känns som att själva sorgen rinner ut från kroppen.
Jag är inte heller den personen som gråter. Jag försöker visa mig stark. Men det kan också vara svårt ibland. Jag vill alltid försöka vara den glada o spralliga typen som alla vill vara med och komma till för att bli glad. Men det är inte heller så lätt när man inte är samma typ av människa med samma typ av personlighet.
Jag bara tänker på hur snabbt tiden har gott. Hur snabbt allt bara springer förbi. Känns som om det var igår jag var ovh hälsade på i sexan och fick träffa sin nya klass. Om fyra månader tar jag studenten. Vad hände med min tonår? Jag kan erkänna att jag är lite rädd. Kanske lite för rädd för att ta studenten. Vuxenlivet kallar! Men jag är inte redo. Sover lixom fortfarande med nalle? Hur töntigt är inte det?
Jag är ändå glad att gymnasiet har gått fort. För hatar gymnasiet. Känns som ett under att jag fortfarande går kvar. Men det finns en sak som driver mig framåt. Det är kärleken från Jesper. Töntigt kanske men så är det. För i ettan när man skiljdes från dem som stod en nära i nian. Jag kom själv i en klass där jag inte kände någon. Ingen från min skola gick där och jag ångrar att jag inte bytte linje. Vilken som helst hade varit bättre. Trivs inte med klassen. Säger det säkert 1000 gånger om dagen. Men den får mig deprimerad. Alla är såna "vinnarskallar" och ska alltid vara bäst. Trycka ner en på första bästa tillfälle. Om jag inte hade varit så människberoende hade jag seriöst hellre varit ensam.
Skolan är snart slut som sagt. Det enda jag vill är att flytta här ifrån och bryta kontakten med allt och alla. Svider i hjärtat när jag tänker så. Men det är dags att inse att det går inte att få tillbaka det förflutna då alla var vänner. Om någon kunde förstå. Saknar han och henne. Saknar de som jag knappt snackar med och jag saknar de som jag snackar med. För de jag känt länge har förändrats. När jag ser dom känner jag inte igen dom. Känns konstigt.
Jennifer. Snart är det över. Detta som passerar förbi är bara 12 år av ditt liv. Men jag har också insett varför jag är ledsen över att alla förändrats. Det är för att jag är rädd att bli lämnad ensam. Som jag precis just nu känner mig. Ensam.
Kommentarer
Trackback
